”Den stora krogdöden”
De tidiga utskänkningsbolagen driver egna krogar runt sekelskiftet 1900, men det är si och så med service och standard. Att gå på krogen har en negativ laddning. Istället växer antalet kaféer.
Krogen är en given samlingsplats i städerna för arbetare och lägre tjänstemän i slutet av 1800-talet. Många bor trångt och därför går man gärna till krogen, som får en politisk och social betydelse. Där skvallrar man och diskuterar samhällsfrågor. Supen markerar vänskap och förtrolighet.
I den kontinentala krogkulturen dominerade ölet och vinet, men i Sverige var det framför allt brännvin som fuktade struparna. Den medvetna regleringspolitiken och nykterhetsrörelsens allt mäktigare roll gjorde dock att det offentliga drickandet alltmer uppfattades som ett avvikande beteende.
I Stockholms medelklass var begreppet krog ”ett mindre fint ord, vilket man en smula drog sig för att använda i bättre sällskap”. I sammansättningen guldkrog gick det lättare att uttala.
Genom bildandet av Stockholms utskänkningsbolag 1877 – ”den stora krogdödens år” – försvann 106 av huvudstadens 193 krogar. Istället ökade antalet kaféer explosionsartat. I Stockholm fanns år 1887 närmare 800 kaféer.
En ansvarsfull samhällsmedborgare kunde inte längre vara alkoholpåverkad under arbetstid
Kaffet blev den skötsamme arbetarens dryck. En ansvarsfull samhällsmedborgare kunde inte längre vara alkoholpåverkad under arbetstid. Ett alltmer utvecklat och avancerat samhälle ställde högre krav på ordning och reda.
Samtidsbilder från bolagskrogarna vittnar inte om en krogkultur, utan snarare om förfall. Göteborgs-Posten rapporterade 1897 att krogen var en lokal ”vars luft var mättad med varjehanda utdunstningar från krogkunderna, vars golv var belagt med ett blandat lager av sågspån och snusspott, samt, om det var nederbörd, små floder av smutsvatten.”
Det skulle egentligen inte vara trevligt och bekvämt att gå på krogen. Därför gjordes interiören spartansk med obekväma möbler och dålig service. Öppettiderna började förkortas och måltidstvång infördes successivt.
Men vissa av utskänkningsrättigheterna överläts till privata restauratörer. De hade förstås ett intresse av att erbjuda så fina lokaler som möjligt. Det uppstod en knivskarp uppdelning mellan de fina förstaklassens restauranger och de enklare bolagskrogarna, dit framför allt arbetarna gick.
I början av 1900-talet hade Göteborgssystemet blivit en modell för bolag i flera svenska städer. Men huvudsyftet var att behålla den ekonomiska kontrollen över hanteringen av brännvinet. Fortfarande hade man inte en tanke på att fullt ut få svenskarna att nyktra till.
Alkohol såldes också i form av öl, vin, starkvin ex portvin och sherry, och importerad starksprit såsom cognac, rom och whisky. Dessa varor kunde köpas hos särskilda vinhandlare eller i vanliga livsmedelsbutiker. År 1911 fanns enbart i Stockholm 49 vinhandlare och 1 768 vinspecerister.
Men hela denna ordning skulle ändras dramatiskt inom loppet av några få år – genom ett världskrig, och en målmedveten läkare vid namn Ivan Bratt.
